Minimodeller

Nä jag är nog inget modellhopp. Inte mamma eller syrran heller för den delen. Häromdagen skulle vi nämligen fotograferas för en vagnleverantör. Det skulle liksom se sådär härligt friskt och lättsamt ut ni vet - Mamma skulle skutta runt med Lillan på höften och med mig i vagnen. Att det skulle vara så svårt kunde man ju inte tro, det gör vi ju varje dag. Men det skulle visst inte vara riiiiktigt så verklighetstroget som vi trodde. Jag menar; vi barn skulle inte bara vara tysta utan dessutom glada, mamma skulle absolut inte se ut som om hon just kämpat en halvtimme med att få ut oss genom dörren och det skulle inte finnas tillstymmelse till ansträngning utan bara vara så enkelt och glatt och smidigt allting. Så som det så sällan är. Inte mindre härligt eller glatt, bara med lite mer kaos inblandat.

Det gick väl sådär. Syrran skrek i falsett och när hon äntligen slutade så somnade hon och hängde som en ostbåge på mammas höft. Själv tyckte jag det var kul i ungefär 10 minuter så resten av de två timmarna gjorde jag alla möjliga konster i vagnen. Helst ville jag ligga ner så bara mina ben stack upp. Varken jag eller någon annan i min familj följde med andra ord fotografens anvisningar.

För att inte tala om min stackars mamma som nog sett liiiite för många avsnitt av Top Model. Eh... Hon tog ett steg (eller snarare ett "hopp") framåt med vagnen samtidigt som hon riktade blicken lite snett bakåt med munnen halvöppen och försökte få till en känsla av att hon verkligen var fångad i ett ögonblick och inte alls ansträngde sig stenhårt för att se ut precis sådär. Det såg så fånigt ut att jag skrek lite extra just då så att de förhoppningsvis inte väljer någon av dem bilderna. Det är faktiskt oerhört tveksamt att de väljer någon alls.