Statusuppdatering

Här är lilla jag, prickiga korven. "Vilken fin liten kille du är", böjde sig doktorn fram till mig och sa när hon gick ronden imorse. "Jag heter Anni" skrek jag. "Var är McDreamy?!"

Sedan vi kom hit har allt kretsat kring mat. Det här med att långsamt vänja magen vid olika smaker har helt lagts på hyllan. Mosad potatis är ett minne blott, hit med Piggelin och äpplejuice! Bara jag viftar med handen så serveras det mat. Och även när jag inte viftar med handen så serveras det mat. Det här hade varit ett toppenställe om man bara haft lite mer aptit och inte munnen full av blåsor.

Mamma börjar se liten sliten ut. Hon borde kanske överväga att ta en dusch...? Vi gick en promenad tidigare idag i vårsolen. Mamma i gummistövlar och vinterjacka, med slarvig tofs och potatismjöl precis överallt. Fast det mesta av potatismjölet doldes under jackan, utom det som råkat sätta sig under näsan. Man skulle kunna tro att hon hamnat riktigt långt ner i skiten. Jaja, ni får tänka på att hon inte planerade detta långa stopp när vi åkte in i torsdagskväll. Det var rena turen att hon inte åkte in i pyjamasen.

Vi har fått ett VIPrum tror jag, egen ingång och allt. Alla som hälsar på får gå genom en sluss och ha på sig förkläden och handskar. De här vattenkopporna smittar nåt vansinnigt sägs det och en vitklädd dam berättade att jag kan ha lika många koppor inuti som utanpå. Oj! Är det konstigt att man tappar aptiten eller...

Det här är rena avgiftningen för mamma. Hon får nämligen inte lämna rummet och tur är väl det annars hade hon nog länsat godisautomaten i väntrummet när sötsuget sätter in vid 20. Det gör det nämligen varje kväll. Så på detta ställer går vi ner i vikt båda två.

Tack för alla Krya på dig-hälsningar. Det ska jag göra nu. Snart så ska jag komma hem, ska bara äta lite mer mat först. Och det kan jag så fort de där inuti-blåsorna börjar försvinna. Febern är borta och droppet har gjort susen!