Kl 11:11

För ett år sedan just nu, den 16 oktober 2011 kl 11:11, föddes jag. 

Här kommer min mammas förlossningsberättelse, i något förskönad version.

Jag visste att du skulle komma i tid. Inte för att det varken är min eller din fars starka sida men din bror däremot förekom med gott exempel och jag visste väl att du inte skulle vara sämre. Så jag sa till sköterskorna på MAS att jag inte skulle behöva komma in på igångsättning måndagen den 17 okt.

Lördagen den 15 okt fick jag, inte helt oväntat, de första känningarna och vi tog det kloka beslutet att lämna din storebror hos Mormor & Morfar den natten. Eftersom jag kämpat med min förlossningsrädsla under hela graviditeten hade vi blivit ombedda att komma in så fort jag kände något, om jag inte antog erbjudandet att bli igångsatt en vecka innan utsatt datum. Det ville jag inte, jag ville ge dig den tid jag trodde att du behövde där inne och det kändes bäst att låta det ha sin naturliga gång. Så när jag kände tydliga sammandragningar vid 19:30 åkte vi in för en undersökning även om smärtan var långt ifrån outhärdlig. En vänlig sköterska sa att jag med ro kunde åka hem och komma tillbaka när värkarna tilltog. Det kändes skönt och tryggt. Men vi åkte inte hem utan till Chill Out och åt den godaste sushin EVER. Den var extra god just denna kväll. Vi visste ju vad som väntade runt hörnet och att det skulle vara den sista middagen på tu man hand på ett tag. Så där satt vi och åt mängder av god sushi och klockade värkar på någon app jag laddat ner. Fiffigt.

Vi hann inte mer än ut på motorvägen innan jag sa till P att köra av mot stan igen. Men så blev jag osäker och vi vände tillbaka och körde hem ändå. Jag väntade ju hellre hemma än på sjukhuset. Väl hemma bäddade P ner mig i soffan. Han slumrade till en stund men jag var vaken och höll koll på tiden. Min största rädsla var att värkarna tvärt skulle bli outhärdliga. Som de blev när vattnet gick med Todd. Då gick det från en värk till en annan, från att ha kunnat hantera smärtan med hjälp av profylaxandning, en massagemojäng i håret jag köpt på Malmöfestivalen och små elektriska stötar i ryggslutet till rena rama helvetet. Jag gav ifrån mig ett skrik som fick mig att känna mig som en grottmänniska, hade fullständig panik, kände mig instängd i mig själv utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Först tre veckor efter att vi kommit hem från sjukhuset började jag känna mig som en människa igen. Den erfarenheten gjorde mig skräckslagen inför kommande förlossning så jag gick tidigt med i Matildagruppen för att göra vad jag kunde för att känna mig redo och lugn inför förlossningen.

Lördag blev till söndag och kl 00:30 på natten var det 7 minuter mellan värkarna och jag ville åka in för att vara säker på att vi skulle kunna/hinna följa den förlossningsplan jag gjort tillsammans med överläkaren. Tyvärr svarade en kvinna som inte brydde sig ett dugg om huruvida jag var en Matildapatient eller ej, som inte kunde bry sig mindre om jag var skiträdd och gått i terapi i nio månader. Hon sa åt mig att värkarna minsann skulle komma oftare och att jag fick vänta hemma. Jag förklarade att jag haft en jobbig graviditet och varit i kontakt med MAS under flera tillfällen och ville vara säker på att jag skulle hinna med epidural. Epidural? Det är inget vi kan garantera! fnös hon och jag minns inte om jag fick fram något mer innan vi la på. Jag bröt ihop! Allt som jag bearbetat under så lång tid kändes plötsligt bortkastat och jag kände mig så fruktansvärt ensam. Jag ville bara lyfta luren och ringa kuratorn som hjälpt mig avböja ett kejsarsnitt, läkaren som hjälpt mig göra en förlossningsplan och som hela tiden upprepat att det var viktigt att jag kom in i tid, Matildasköterskan som var den som följt mig hela vägen och sett till att jag fått den hjälp jag behövde.

Jag får väl för fan föda i soffan då! tjöt jag till P och gav mig fan på att jag inte skulle åka in alls utan föda hemma och sen låta hela världen veta hur illa bemött jag blivit. Som om det skulle straffa någon annan än mig själv... En timme senare, med värkar var 5:e minut, åkte vi in. Det var den dumma sköterskan som mötte oss och hade det inte varit för att P lyckats lugna ner mig med kloka ord om att jag borde spara min energi till viktigare saker som till exempel att föda barn så hade hon åkt på en avhyvling. Som tur var var hennes enda uppgift att visa oss in i ett rum. För sen kom Ewa. Ljuvliga, underbara, norrlandsEva. Som en ängel som stigit ner från himlen enbart för att ta hand om mig. Påläst, trygg, varm, kunnig, förtroendeingivande och alldeles alldeles underbar. Jag kände sån enorm trygghet genom henne. Hon ifrågasatte inte någonting utan utgick från mig och mina behov.

Jag tog en timmes dusch. P passade på att vila en stund och jag satt i duschen och tänkte på oviktiga saker som "undrar om det är någon som checkar in på BB på facebook". Att bara kunna och sitta och tänka på sådana oväsentligheter mitt i ett värkarbete är ju fantastiskt. När jag duschat klart kom Ewa och sa att hon tänkte ringa till narkosläkaren nu. Det var liksom ingen fråga. Det var en självklarhet. Jag kände att jag kunde lita på henne. Hon gjorde det bästa för mig. Inte nödvändigtvis det som hon själv tyckte var det bästa eller det som var snabbast, utan det som utifrån mina känslor och erfarenheter, var det bästa för mig.

Narkosläkaren kom och gjorde vad han skulle. Jag darrade som ett asplöv, så att han lyckades sätta nålen där han skulle är en gåta. Men det gick bra. Han hette Mårten och jag minns att han sprang, ordagrant, därifrån. Inte för att jag skrämde honom utan för att han tydligen var extremt eftertraktad.

Och sen….hände abslout INGENTING. I den bemärkelsen att jag inte kände någonting. För visst hände det saker men det enda sättet som indikerade att det gjorde det var att jag såg värkarna komma och stiga och toppa på skärmen och ajajajajaj vad ont det skulle gjort om det inte vore för epiduralen. Jag kände absolut ingenting. Det var lite för bra för att vara sant! Jag vilade, pratade med Pontus, sms:ade familjen, drack saft och proviva, åt frukost och räknade ut att bebisen skulle komma någon gång mellan 10:15 och 10:30.

Tidigt på morgonkvisten var det dags för Ewa att gå av sitt pass och jag blev lite nojjig över vem som skulle komma härnäst, det kunde ju omöjligt vara någon i Ewas kaliber tänkte jag, men ack så fel jag hade. Jag må ha prickat in de två i särklass BÄSTA och mest ENASTÅENDE barnmorskorna på hela förlossningen för in kliver Lena från Svedala. Som höll på att renovera sin ovanvåning. Som pratade bred skånska, flämtade lite när hon andades och som var sådär skönt avslappnad men ändå rejäl. Det var Lena det. Det var under hennes pass jag med största sannolikhet skulle föda. 

Någongång där strax efter skiftbytet blev jag oerhört illamående och P serverade kräkpåse efter kräkpåse. Luft, jag måste ha luft! skrek jag och med fönstret på vid gavel minns jag att det var en solig men kylig söndagmorgon. Jag minns att jag förvånades över hur nära trottoaren var där ute, genom busken såg jag människor som promenerade där ute och med lite ansträngning kunde jag höra deras samtalsämnen. Och stängde vi inte fönstret skulle de snart få höra mig...

Vattnet gick aldrig. Och det behöver det ju inte göra heller. Men efter lite diskussion, här var jag oerhört tveksam, så bestämde jag mig för att jag ville att de skulle ta hål på hinnorna så att vattnet gick. På så sätt skulle det gå lite snabbare, jag var ju på sluttampen. Jag kände fortfarande ingenting. När vattnet gått tilltog värkarna och strax därefter kände jag att det var dags att krysta. Jag tog i för kung och fosterland, kändes som huvudet skulle sprängas  och det gjorde ont som katten. Men det var max tio krystvärkar och med tanke på att jag både kunnat vila och äta så hade jag så mycket kraft och energi. Lena och P pushade mig med stöttande ord, sa hur duktig jag var, hur rätt jag gjorde, hur snart lillan fanns hos oss. Det var helt fantastiskt.

PLOFS sa det och så kom du, min lilla flicka. Alldeles blå-lila, skrikande, varm…. Upp på mitt bröst. Och som jag grät! Och Pontus grät! Av glädje och enbart glädje denna gången. Det var det mest otroliga jag någonsin varit med om. Vilken lycka. Jag var verkligen MED, jag var DÄR hela tiden och minns allt så tydligt. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre förlossning. Den gav mig tillbaka allt jag missat med Todd, och det med råge.

Och nu har det gått ett år. 1 år. Alldeles exakt. Så många minnen, så mycket känslor. Vi lär känna varandra bättre för varje dag. Du sätter din knubbiga hand över ditt ena öga när vi leker titt-ut, du sover helst utan täcke, du blir arg när du inte får bada längre, du flörtar med främmande människor på stan, du äter bara om du får äta själv och du gör det förvånansvärt bra, du gosar genom att försiktigt trycka huvudet mot någon, du avgudar din storebror, älskar välling, vaknar på natten och somnar bara om på mitt bröst. Jag vet hur jag får dig att skratta och tvärtom. 

Lilla Anni, vackra underbara älskade unge. Grattis på din 1 års dag. Din första födelsedag. När pappret är roligare än innehållet. Tack för ett underbart första år med dig, så mycket kärlek och glädje du ger oss varenda dag. Du är det finaste som finns!

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!