Tankar om tänder

Hej. Big Bro här. 3 år som ni kanske vet. Men jag visar ändå 4 fingrar om någon frågar. Alla ljuger väl om sin ålder. Hur som helst. Jag är tvungen att skriva av mig. Jag har nämligen fått veta något som jag inte kan sluta tänka på. Det var mamma som berättade det. Om ni reagerar som jag gjorde så är det nog bäst att ni förbereder er, sätt er ner, ta någon i hand, slut era ögon. Eller nä, då kan ni ju inte läsa. Men gör allt det andra.... Ok, här kommer det:

Jag ska tappa mina tänder. Du med. A L L A kommer tappa sina tänder. Ja, de vi precis har fått! Det stämmer. Du kommer tappa dem. Och då kommer du inte kunna prata ordentligt. Men man kan dricka mjölk. Och man kan inte tappa hela munnen. Inte huvudet heller. Det har mamma lovat. Bara tänderna. Och det händer när man är sådär 5-6 år.

Mamma dillar nåt om en tandfé. Hon ser glad ut men verkar ju inte särskilt snäll.

Vi satt i bilen när jag bet mig i tungan. Det är störigt när det händer. Vet inte om det är tändernas eller tungans fel. Inte mitt iallafall. När jag gastat färdigt så berättade mamma för mig om det här med tänderna. Det gjorde mig fruktansvärt upprörd, besviken, arg, rädd och ledsen. Tror inte mamma hade räknat med den reaktionen. Tyvärr går det inte att sätta fast dem igen, som annars var min första idé.

När vi kommit fram till ändamålet, Vellingeblomman (var annars), där vi mötte upp med Isabelle, rusade jag fram och skrek att hon skulle tappa alla sina tänder. Hon reagerade som jag och blev helt knäckt. Hennes mamma försökte lugna henne men jag stod på mig och sa att det har min mamma sagt. 

Hur som; tänderna ska tappas och nya ska komma. Och det finns en risk att det gör våldsamt ont. Det har LillSis påmint mig om de senaste dagarna...

Tänk att gammelfarmor bara är 5 år. Det har jag räknat ut att hon måste vara.