Gästinlägg; Det är jag som är Anni(e)!

Som jag har väntat på ett OK från brorsan! Nu när jag fick ett (det fick jag väl i förra inlägget, fick jag inte det?) så är det lika bra att skriva innan han ångrar sig. Han har nämligen rätt att göra det när som helst, det är dealen vi har.

Det är jag som är Anni. Eller Annie. Det är tydligen fortfarande inte helt klart. Todd kallar mig Lilleblo. Det blir bra det. Jag är inte så pjåskig. Mitt första inlägg får handla om hur en dag i mitt liv kan se ut. Så får jag berätta mer om mig själv och mina intryck nästa gång.

Här är jag mest. Jag ligger här och lyssnar, tittar, sover och funderar. Det är många intryck att ta in.

Ibland är suffletten uppe och då ser det ut såhär. Inte så spännande i längden, då får man hojta till.

Så åker suffletten ner och utsikten blir med ens klart mer spännande. NOT.

Vänder jag huvudet lite till höger så ser det ut såhär.

Och på andra hållet ser det ut såhär.

Ibland hälsar den här tystlåtna (blyga?) filuren på. Jag ska hjälpa honom att klippa sin lugg när jag kan har jag lovat.

Här är ett återkommande besök. Vi känner inte varandra så jättebra än men han verkar sympatisk.

Men det här är definitivt min mamma. Hon grimaserar, pratar bebisspråk, sjunger och tramsar så fort hon ser mig. Hon verkar rätt omogen för sin ålder. Men underhållande. Absolut.

Oh nej, nu fick jag snutten över ansiktet igen!

Tittut! Ett välkänt ansikte. Han kallar mig Lilleblo och verkar väldigt glad för mig. Jag brukar ligga i hans knä och studera hans ansikte. Det är ett speciellt band mellan oss, det känner jag. Han brukar...

...dra upp suffletten när han går. Tror att han vill skydda mig. Eller bli av med mig, jag vet inte. Men då passar jag på att sova en stund.

Dessa två vete tusan vem de är men jag kallar de för mina bästisar för de tittar till mig ganska ofta. Jag gillar de små korvarna.