Om att ha blivit påmind om livet

Mamma gästbloggar:

Jag var på barnsjukhuset i Lund med Lilltjejen idag för att undersöka om hon är allergisk mot viss antibiotika eftersom hon fick en allergisk reaktion av Amimox när hon hade öroninflammation. Det var stressigt, som det alltid är när jag ska någonstans och jag sprang in till receptionen tio minuter efter avtalad tid och kände hur kinderna blossade. Rusade fram till receptionisten, bad om ursäkt och skyndade mig iväg mot väntrummet så snart jag anmält mig och fått veta att jag skulle ta höger längre ner i korridoren och sedan in genom dörrarna till vänster. Jag ville inte missa min tid när jag äntligen var på plats och jag var naturligtvis angelägen om att få veta huruvida min dotter är allergisk eller ej. Jag såg mig inte omkring. Jag noterade inte alla fina teckningarna som prydde väggarna, mina ögon föll aldrig på det så omsorgsfullt inredda lekrummet, jag läste aldrig dikterna om vad som gör en glad och jag ägnade ingen uppmärksamhet åt pojken som satt i rullstol med en tumör stor som en grapefrukt som hängde ner från hans haka eller den lilla flickan utan hår som satt och ritade med sin mamma. Nej, jag hade lika bråttom som jag alltid har och rusade rakt förbi allt detta.

Efter läkarbesöket hade jag naturligtvis lika bråttom, jag hade tid på barnavårdscentralen för vaccination. Men så föll det sig så att Lillan skulle få på sig sin overall och av någon anledning så bestämde jag mig för att sätta på den utanför väntrummet och hamnade då i det rum jag så hastigt passerat på vägen in, trekvart tidigare.

När jag en stund senare satt i bilen på väg tillbaka var det med en klump i magen. En 8-årig flicka skrev i sin dikt att hon blev glad av att leka med sin bästis utomhus på sommaren. En annan flicka blev glad när hon var på simhallen. En pojke längtade till sommaren för då skulle han fiska med sin farfar. Jag läste alla dikterna. Jag tittade länge på alla teckningarna. Jag såg hur fint de inrett det stora, ljusa lekrummet och dukat fram färger, ritpapper, spel och pussel. Det var ett långt bord med barnstolar för de större barnen och bredvid stod det ett litet bord för de mindre barnen. Vid det lilla bordet satt en flicka med sin mamma och ritade. Det var fint men det skar i hjärtat. Pojken i rullstolen körde förbi mig och hejade genom att lyfta handen. Jag log och hejade tillbaka och det knöt sig i magen. Han tittade på Anni och log. Jag undrar vad han tänkte. Sen körde han iväg och tog hissen någonstans. Jag ville springa efter honom och....jag vet inte...säga något. Men vad säger man?

Så idag vill jag stanna upp, sluta stressa och leka lite extra med mina barn och njuta av att vi har det så bra som vi har det. Vi har allt som betyder något. Resten är bara bonus. Och så tänker jag skänka en slant till Barncancerfonden och hoppas att någon av er gör detsamma.

Glädje.