Plötsligt i Ängelholm.

Nu är vi hemma igen från vår landetvistelse men jag skulle gärna åka tillbaka till stugan för sedan jag kom hem har jag inte kunnat sova om nätterna. Orolig som attan. Ma&Pa har som vanligt inga sömnsvårigheter men brorsan är lite mer som jag så vi turas om att hålla päronen vakna. 

Men det var inte det jag skulle skriva om idag utan jag tänkte berätta lite vad vi gjorde på vår minisemester. En dag åkte vi öppna förskolan i Ängelholm. Det var första gången jag var på en öppen förskola (märks att jag är andra barnet) men det gör jag gärna om! Lekte som bara den. Det började jättebra, vi gick in och gjorde entré som en lugn, harmonisk familj som hade en mysig familjedag. Ingen stress, inga incidenter, inga röda ansikten (mammas brukar ha den färgen när det blir lite lätt körigt), bara harmoniskt och pedagogen som tog emot oss och hade hand om stället var så lugn och mysig hela hon. Att vi knappt tre timmar senare skulle lämna stället i ren kaos  kändes så avlägset och omöjligt just då. 

Vi satt en stund på golvet hela familjen och lekte med nån fisher price pryl som hjälpte oss framåt i utvecklingen, vi kröp upp i soffan och läste böcker om den nyfikna apan Nicke och sen spelade min storebror Fruktträdgården, ett spel han är jättebra på att fuska i, medan jag lekte med en kassaapparat.

Men sen kom Todd plötsligt på en sak som har diskuterats en hel del i vårt hem på sistone. Han har nämligen lärt sig vika fingrarna på något märkligt sätt som jag är sjukt impad över att han överhuvudtaget kan få till men mina föräldrar säger att det är strängt förbjudet. Och när något är förbjudet då är det extra roligt att göra precis så har brorsan lärt mig. Så han fixade och trixade med sina fingrar och sprang sen stolt runt och visade alla barn och pedagoger sina konster. Mamma sprang efter och försökte få honom att förstå att man inte gör så. Men det kan varken han eller jag begripa varför man inte får. 

Förlagan till min storebror kan man säga. Detta är 4-årige Indigo Agudao Mahini som pryder omslaget av Fibes, Oh Fibes! senaste album. Precis så kan min brorsa göra med sina fingrar.

Efter den lilla incidenten var det dags för sångstund och alla samlades i klossrummet. Vi satt i en ring och jag fick trumma på en trumma som gick runt. Jag föredrar att sitta mitt i ringen så där satt jag och alla andra satt runt omkring mig. (Undra vem jag brås på i familjen där?) Alla barnen fick önska sånger och när det var min brors tur sa önskade han "en flaska i huvudet". Det föll inte riktigt i god jord om man säger så. 

När det var dags att fika tvekade mamma och pappa lite på om det kanske var bättre att gå, det började liksom bli lite sådär på bristningsgränsen. Å andra sidan, resonerade dem, var det kanske just därför vi borde ge barnen mellanmål innan vi kör. Alla vet ju att vi barn INTE blir nådiga när vi är hungriga och trötta - och absolut inte i kombination! Så vi stannade på fika, fralla och mjölk serverades för en femma. Gytt! Jag åt som vanligt som om jag inte fått mat på år och dar. Brorsan äter inte lika mycket men skålar gärna och rätt som det var sträckte han fram glaset som han gärna gör utbrast:

-Skål ta mig!

Puh! mamma andades ut.

-Fan får man bara säga hos Momo, sa Todd då. 

Sen åkte vi hem. Och vi kommer nog inte åka tillbaka dit igen. Men det var roligt att ha varit där.

Och när vi kom hem dansade vi loss till Van Morrison Burning Ground som spelats högt mååååånga gånger dessa dagar!