Men så idag, när jag äntligen fick syn på en RIKTIG spindel på väggen i mitt rum och visade mamma så reagerade hon på ett sätt som gjorde mig oerhört förvirrad. Här skulle minsann varken klättras upp eller ner utan det for böcker från två meters avstånd mot spindeln i hopp om att mamma på så sätt skulle lyckas pricka den.....och döda den?! Hon gjorde otaliga försök och varje gång den stackars spindeln rörde på sig flämtade hon till "uuuuuuhhhh" eller "aaaaahhh" och rös i hela kroppen. Jag blev som sagt oerhört förvirrad av detta beteende. Det satte även sina spår på väggen.
Efter denna "ritual", vi rusade ut ur rummet innan vi hann se var den tog vägen, så böjde mamma sitt huvud upp och ner flera gånger. Som en hårdrockare, fast utan gitarr...ja helt utan musik faktiskt. Och så hoppade hon jämfota och slängde av sig lite kläder och viftade med armarna. Alltså vuxna människor suck. Är det ni som ska vägleda oss i livet?
Så mina små vänner, sången om spindeln kan vara väldigt missvisande om den sjungs med glad och ljuv stämma. När man ser en ska man ta skydd illa kvickt!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Haha Todd, jag förstår dig, kan inte vara lätt med en sådan mamma;-) Hoppas att spindeln är borta och mamma är lugn nu igen!! Ses på söndag!! KRAM
SvaraRadera