Friendly people

Det är en väldigt stor skillnad mellan här och hemma har jag upptäckt. Väldigt stor. Var jag än kommer så är nämligen människorna så vänliga och alla blir glada när de ser mig och min fina kärra. De stannar, tittar på mig, ler och utropar glada ord och ibland stannar de även och pratar med mina föräldrar. Eller ja, man får väl kalla det envägskommunikation eftersom t.o.m en baby som jag fattar att mina föräldrars tarvliga försök att säga något på italienska lika gärna kunde besparats men nåja, de försöker iallafall. Sen att ingen förstår vad de säger, varken de själva eller mottagaren spelar mindre roll eftersom själva budskapet (att de är glada och tackar för uppmärksamheten) ändå kommer fram.

Ni ska veta att hemma i Sverige är det inte alls lika tacksamt att vara bebis, ännu mindre om man kommer i en vagn som jag ju ofta färdas i eftersom jag faktiskt inte kan gå själv. Nä, det har aldrig hänt att någon helt främmande människa har stannat och sagt något vänligt till mig. Ännu mer sällan till mina föräldrar. Tvärtom skulle jag vilja påstå. "Barnvagnsjävel", "Flytta på dig!" och "Du tar ju upp hela gatan" är desto vanligare kommentarer. När det händer brukar mamma bli ställd och nästan be om ursäkt vilket naturligtvis är helt galet. Hon går sen och grämer sig resten av promenaden och funderar på vad hon skulle sagt för något kaxigt tillbaks men när hon väl kommer på det är det ju såklart försent. Så är det någon som har några riktigt bra fraser som hon kan drämma till med nästa gång vi obefogat får en känga så får ni gärna skriva det.

Men annat är det alltså i detta varma land. Här välkomnas vi småttingar och det är snarare så att vi har någon form av företräde. Jag tycker det är jättehärligt!