onsdag 31 oktober 2012

On the road

Tror vi har rymt hemifrån, packat som om vi aldrig tänkte komma hem. Pappa kör, mamma läser bloggar, storebror räknar bilar och jag låtsas att det är lördag och knaprar majskrokar. Destination okänd, jag ser mest mig själv i spegeln mitt emot och lite bilar utanför fönstret. Återkommer när jag vet mer.

tisdag 30 oktober 2012

Kloka ord

Det här är jag förstås alldeles för liten för att förstå men här hemma sparar de på kloka och tänkvärda ord, det vet ni som läst bloggen ett tag. Kanske något som kommer till nytta en dag.


Author unknown.

Köksleverantör nästa

Om ni undrar hur det går med vår stuga så går det bra tack. Arbetarna är klara med målningsarbetet och har nu påbörjat renovering invändigt. Just nu ligger bollen hos oss, vi måste titta ut vilket kök vi ska ha. Men det känns inte som någon vidare brådska, tidplanen säger att vi ska vara klara till den stora invigningsfesten i vår. Jag funderar lite på om jag ska kombinera dop med vår invigningsfest. Hade varit hur coolt som helst att döpas inne i stugan. Måste kolla om det är möjligt. Det får vara en liten prälle då.... Och kanske inte många gäster. Men det blir ju inte så skojig fest. Hm, får tänka på det. Måste även kolla upp vad dop innebär. Brorsan har skrämt upp mig rejält, han protesterade vilt när han var med om det. Men han var så liten då, bara 3 mån. Jag inbillar mig att jag kanske kan doppa huvudet i vattnet själv. Jag kommer ju vara 1,5 då och stor tjej. Tror det får bli så. Jag doppar håret i en skål med vatten. I stugan. Och invigningsfest efter det. Det kan bli skoj!

Me in the city

Medan Storebror hängde med Famo på Nallekonsert i lördags gjorde jag stan. Tyvärr hade jag mina föräldrar i släptåg. Försökte skaka av mig dem men de är vansinnigt envisa och klarar sig inte på egen hand i två sekunder. 

Redo för en runda på stan! Gjort mig lite extra fin.
Mössa H&M ♥ Jacka Pomp De Lux ♥ Kjol Wheat 

Jag började med ett stopp i den coola butiken ReUse. Hittade mycket fint, bl a en jeansskjorta och militärjacka med nitar men allt var för stort för mig. ReUse baby nästa?

Sprang av mig inne på Stadium. De uppmuntrar ju en att springa där inne, de har ju till och med löparbana anlagd och allt. Ändå står folk förvånansvärt still. Lite tråkigt tycker jag. Köpte ett par dojjor till brorsan och drog vidare ut på stan.

Kutade runt och lekte katt och råtta med Ma&Pa. Sprang på en härlig bloggläsare, Jaqueline,  fick lite boost och sprang ännu fortare med mer energi!

Sen hittade Pappa en jacka som han ville ha inne i butiken Per Ljung...

...men själv vände jag i dörren. Inget kul för mig alls där inne.

Istället stod jag inne på Hansa och kollade in folk.

Storebror blev så glad för sina nya skor! De ser vansinnigt stora ut, det sägs ju att vi barn ska ha 1.5 cm större skor än vad foten mäter?! Hello båtar säger jag. Men han älskade älskade dem.

måndag 29 oktober 2012

Sett för mycket på TV...

Todd cyklade och fastnade med stödhjulen igår.
Han trampade och trampade men kom inte loss. 
Då ropade han på pappa:

-Hjälp mig! Hjälp mig! Hjälp mig människovalp!

Någon som sett för mycket på Djungelboken i det här huset...

Så många bra tips!


Kära läsare! Ni håller verkligen inte inne på krutet, så många kommentarer på förra inlägget och bra tips! ;)

Vi hade en deal här hemma, barn vs päron, att första möjliga förslag på aktivitet skulle vi göra. Och kom det nu mot förmodan inget förslag så gick de med på att åka till IKEA. Det blev IKEA. Så vi, barnen i huset, blev glada och nöjda. Det är just på fredagkvällarna som IKEA visar upp sig från sin bästa sida, det måste ni testa. Man är i stort sett ensam och ÄGER stället. Yeah!

fredag 26 oktober 2012

Rastlösa - tips tack!

Det är superfint väder och familjen är ledig hela helgen. Jag och min BigBro stannar gärna här hemma i trädgården och leker men måste vi lämna hemmet så kan vi tänka oss IKEA. Men det vill ingen av våra tråååååkiga päron. De vill göra något ANNAT, men kan inte sätta fingret på vad. Är det någon som har något förslag på vad som är mysigt att göra hela familjen?

torsdag 25 oktober 2012

Storhetsvansinne

Mamma fick lite egentid idag. Tid att göra sånt som hon säger har svårt att hinna med, som toabesök och sånt ni vet. Hon bestämde sig att för att åka in till stan. I detta fall Malmö. Och hon kom inte bara hem med uträttade ärenden utan med storhetsvansinne. Hon störtade in som ett yrväder när hon kom hem och tjöt att vi skulle gissa vad som hänt!!! Pappa gissade på att Madeleine och Chris har förlovat sig. Det är några kompisar till mina föräldrar tror jag. Men nej, det var inte det. Fast ja, de har förlovat sig. Storebror undrade om hon fått åka brandbil men det hade hon, tack och lov som hon sa, inte fått göra. Själv visste jag inte alls vad det kunde tänkas vara som fick henne så uppspelt. Byggt ut lekplatsen? Fel fel fel fel.

Förlovade.

Det som fick mamma att bära sig åt som om hon vunnit högsta vinst var att två, helt random, människor känt igen henne från bloggen. iTodd! Min blogg. Helt otroligt tycker jag eftersom jag inte var i närheten. Den ena frågade lite försiktigt, -Är det inte du......som skriver iTodd? Mamma, som vid tillfället vid frågan var lite uppe i varv (ovanligt) berättade hur hon försökte samla sig, spela världsvan, drog bort håret som fastnat i läppglanset, rätade på sig, fnissade lite fånigt och svarade, så svalt och oberört hon bara kunde, att ja jo så var det nog. När hon senare kom runt knuten hoppade hon ett sånt där fånigt happy jump och glädjeskrek som Ronja Rövardotter (Vad sjutton höll hon på med?!).


Så här säger mamma att hon hoppade. Det skulle jag vilja se! 
Bilden är hämtad från weit.

Vi här hemma är naturligtvis glada för hennes skull, absolut, men vi tycker kanske att hon tar det hela liiiite för långt. Nu har hon skaffat ett autografblock och en särskilt fint penna som hon kan skriva med. Och så har hon börjat öva på namnteckningen för det sa minsann polisen, som hjälpte henne göra nytt pass idag, kunde vara en god idé. Och alla vet att man gör som polisen säger. Annars åker man i finkan. Och så har hon börjar yra om att hon måste tänka på hur hon uppför sig och vad hon har på sig (eh, det där är nog mer en ursäkt för att shoppa mer).

-Förstår ni?!! Först en pratglad mamma inne på polisen när jag väntade på min tur som sa att hon har barn i samma ålder och jämt läser bloggen och sen en trevlig kvinna inne på trafikverket som sa att hon tycker den är vansinnigt rolig. Jag är så stolt!!

Så långt lät det ju bra, men sen började hon yra:

-Jag har ett samhällsansvar. Nu när jag blir igenkänd var jag än går så måste jag uppföra mig och tänka på iTodds ansikte utåt. Jag alltid är på jobbet kan man säga. Som en polis. Jag har hört att de alltid är poliser, även när de inte har uniformen på. 

När mamma var ute med soporna nu ikväll hade vi andra ett snabbt krismöte i soffan. Hon har fått storhetsvansinne. IGEN. Hon fick ju det när RixFm läste upp några inlägg i radio också. Som tur var gick det över med tiden. Men nu börjar hon som sagt igen...

Sommarsaknad

Hade man kunnat byta en höstdag mot en sommardag så hade jag gjort det idag.

onsdag 24 oktober 2012

Lypsyl


Ja det här med nappen var ju ingen bra idé. Det var som att dra ut proppen. Vi delar rum, jag och brorsan. Och när vi hade gått och lagt oss igår så pratade han OAVBRUTET. Tyvärr frågar han inte så mycket efter nappen som jag hade önskat, istället sa han när han vaknade i morse: -Mamma, kan vi köpa nytt läppsyl?

tisdag 23 oktober 2012

Bye bye Bapp

Jag vet inte vad som flög i min storebror idag. Men han lämnade sina bappisar till ekorrarna. Ja jag vet vad ni tänker och jag håller med. Det ÄR hemskt. Att offra sina bappisar vid denna unga ålder. Alltihop är tandläkarens fel. Hon sa att han har åldern inne och måste sluta innan hans tänder står åt höger och vänster. Märkligt argument tycker jag, som om de skulle vara viktigare än bappisen. Jag har levt största delen av mitt liv utan tänder och det har fungerat alldeles utmärkt.

Brorsan var stencool. Han tog ett kort farväl och sen lämnade han bappisarna i en korg som han sedan hissade upp i ett träd i trädgården. Han slängde ner ett läppsyl också som han trodde ekorrarna kunde ha användning för. Som en bonus. Mamma och pappa berättade att ekorrarna hoppar runt och samlar in bappisar hos 3-åringar och lämnar dem till små bebisar som behöver dem mer. Det var uppenbart att de var mer tagna av ögonblicket än Todd. 

Mmmmm farväl kära bappisar.


Ner i korgen. Två nappar och ett läppsyl.


Hissa högt upp i trädet.

Nej, gör det inte!!


Jaha. Då var det gjort.

Känns bra!


Värre med pappan i huset.
-Du behöver inte vara ledsen pappa, jag är en stor kille nu och klarar mig utan napp.


Men vänta, jag måste dra ner korgen igen....

Ekorrarna lämnade en present som tack!!

Uttal

Jag kan ju inte säga sådär värst många ord än utan jag fortsätter fila på perfekt uttal av mamma, pappa och tack. För mig är kvalitet viktigare än kvantitet ur ordförrådsperspektiv. Det måste ni väl ändå hålla med om är klokt. Att säga få men bra saker än många och oförstående. Men jag förbereder mig för utökad vokabulär men är något förvirrad kring vissa ord som uttalas olika här hemma.

Päronen säger: Film 
Todd säger: Fiml

Päronen säger: duscha
Todd säger: guscha

Päronen säger: Leverpastej 
Todd säger: Lefepadej

Päronen säger: Alma
Todd säger: Amla

Päronen säger: Schassen (en av bilarna i Cars)
Todd säger: Fassen.

Päronen säger: flygplan
Todd säger: plyplan

Päronen säger: Viveca
Todd säger: Vevica


Jag har funderat på vem som kan ha rätt. Och jag tror jag vet att det är min bror. Han är yngre och mer nytänkande. Och så är han ju min stora idol.

måndag 22 oktober 2012

På Tekniska Museet

Vi var på Tekniska Museet för några dagar sedan. Det var jag, Adam, Isabelle, Todd, Mamma & Vevica. Jag var lite kass i kistan just denna dag så inte helt i form men jag hoppas att vi ska dit snart igen för det fanns mycket att utforska. Tycker ni ska åka dit om ni inte varit där, och igen om ni redan varit där - Framtidens Fordon Nu och Då.

Trevande start. Ingen vågade riktigt gå fram och titta så noga utan vi höll oss på avstånd. Man visste ju aldrig vad de där gamla bilarna kunde ta sig för. Vi vet ju att bilar båda kan prata och jaga, det har vi minsann sett i Blixten-filmen.

Men ganska så snart så var det full patte (ja men det heter så!) på Todd & Isabelle. Här i flygtornet och försöker kalla hem pappa.

När jag frågade om Brorsan såg något svarade han att han såg en bil. Så förvånad jag blev. Vi befann oss ändå i en ubåt. Men han har öga för det där med bilar, det har han verkligen.

heart

Bilarna var jättegamla berättade Vevica men de såg inte så skruttiga ut ändå.

I kärlekstunneln måste man pussas sa Adam. Fast han pussas lika mycket utan tunnlar. Det är ju hans grej som ni vet.

Här har vi en dam som sett lite för mycket på...

...film.

söndag 21 oktober 2012

Födelsedagsfirande

Det är jag, Todd. Grundaren av iTodd så att säga. Låt mig berätta om min systers 1-års dag. Hon fattade ju inte riktigt vad det var som hände. Been there done that som jag brukar säga. Ack så ovetande när man är så liten. 

Till att börja med vill jag klargöra att det SNART är min födelsedag. Det är viktigt att komma ihåg och påpeka, så ofta det bara går. Men låt mig nu återgå till syrrans födelsedag. Den var nämligen ingen höjdare... Hon fick inte en enda bil. Katastrof. Jag höll tummarna varje gång jag slet upp hennes paket (jag fick nämligen hjälpa henne med det) men nä, besviken gång på gång. Däremot fick hon en ny gåvagn, trots att hon redan lärt sig gå. Och så fick hon byxor utan ben. Men hon var som vanligt jätteglad och stapplade runt och stoppade saker i munnen.

Teskedsgumman.

Pimpat hus.

Smarrig födelsedagsfrukost bestående av nybakade kanelsnäckor. Ni anar gåvagnen i bakgrunden. Liten miss kan man ju tycka när LillSis gått i snart en månad.

Mamma bakade pannkakstårta som alla bara älskade, framför allt Moster A som önskar sig en likadan till sin föllse. Eller inte. Tror faktiskt inte någon tyckte om den...inte ens Mutti. Det var nåt med fyllningen som mamma missat.

Som tur var hade Moster Alice med sig en mini-prinsesstårta som gick bättre hem.

Men här har vi ett kritiskt moment. Jag blåste och blåste och blåste men det måste varit något fel på ljuset?! LillSis höll andan. Hon är mitt trogna fan.

Och här står hon, 1 år och en dag gammal, och försöker svara på frågan hur det känns att vara 1 år äldre.

tisdag 16 oktober 2012

Kl 11:11

För ett år sedan just nu, den 16 oktober 2011 kl 11:11, föddes jag. 
Här kommer min mammas förlossningsberättelse, i något förskönad version.


Jag visste att du skulle komma i tid. Inte för att det varken är min eller din fars starka sida men din bror däremot förekom med gott exempel och jag visste väl att du inte skulle vara sämre. Så jag sa till sköterskorna på MAS att jag inte skulle behöva komma in på igångsättning måndagen den 17 okt.

Lördagen den 15 okt fick jag, inte helt oväntat, de första känningarna och vi tog det kloka beslutet att lämna din storebror hos Mormor & Morfar den natten. Eftersom jag kämpat med min förlossningsrädsla under hela graviditeten hade vi blivit ombedda att komma in så fort jag kände något, om jag inte antog erbjudandet att bli igångsatt en vecka innan utsatt datum. Det ville jag inte, jag ville ge dig den tid jag trodde att du behövde där inne och det kändes bäst att låta det ha sin naturliga gång. Så när jag kände tydliga sammandragningar vid 19:30 åkte vi in för en undersökning även om smärtan var långt ifrån outhärdlig. En vänlig sköterska sa att jag med ro kunde åka hem och komma tillbaka när värkarna tilltog. Det kändes skönt och tryggt. Men vi åkte inte hem utan till Chill Out och åt den godaste sushin EVER. Den var extra god just denna kväll. Vi visste ju vad som väntade runt hörnet och att det skulle vara den sista middagen på tu man hand på ett tag. Så där satt vi och åt mängder av god sushi och klockade värkar på någon app jag laddat ner. Fiffigt.

Vi hann inte mer än ut på motorvägen innan jag sa till P att köra av mot stan igen. Men så blev jag osäker och vi vände tillbaka och körde hem ändå. Jag väntade ju hellre hemma än på sjukhuset. Väl hemma bäddade P ner mig i soffan. Han slumrade till en stund men jag var vaken och höll koll på tiden. Min största rädsla var att värkarna tvärt skulle bli outhärdliga. Som de blev när vattnet gick med Todd. Då gick det från en värk till en annan, från att ha kunnat hantera smärtan med hjälp av profylaxandning, en massagemojäng i håret jag köpt på Malmöfestivalen och små elektriska stötar i ryggslutet till rena rama helvetet. Jag gav ifrån mig ett skrik som fick mig att känna mig som en grottmänniska, hade fullständig panik, kände mig instängd i mig själv utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Först tre veckor efter att vi kommit hem från sjukhuset började jag känna mig som en människa igen. Den erfarenheten gjorde mig skräckslagen inför kommande förlossning så jag gick tidigt med i Matildagruppen för att göra vad jag kunde för att känna mig redo och lugn inför förlossningen.

Lördag blev till söndag och kl 00:30 på natten var det 7 minuter mellan värkarna och jag ville åka in för att vara säker på att vi skulle kunna/hinna följa den förlossningsplan jag gjort tillsammans med överläkaren. Tyvärr svarade en kvinna som inte brydde sig ett dugg om huruvida jag var en Matildapatient eller ej, som inte kunde bry sig mindre om jag var skiträdd och gått i terapi i nio månader. Hon sa åt mig att värkarna minsann skulle komma oftare och att jag fick vänta hemma. Jag förklarade att jag haft en jobbig graviditet och varit i kontakt med MAS under flera tillfällen och ville vara säker på att jag skulle hinna med epidural. Epidural? Det är inget vi kan garantera! fnös hon och jag minns inte om jag fick fram något mer innan vi la på. Jag bröt ihop! Allt som jag bearbetat under så lång tid kändes plötsligt bortkastat och jag kände mig så fruktansvärt ensam. Jag ville bara lyfta luren och ringa kuratorn som hjälpt mig avböja ett kejsarsnitt, läkaren som hjälpt mig göra en förlossningsplan och som hela tiden upprepat att det var viktigt att jag kom in i tid, Matildasköterskan som var den som följt mig hela vägen och sett till att jag fått den hjälp jag behövde.

Jag får väl för fan föda i soffan då! tjöt jag till P och gav mig fan på att jag inte skulle åka in alls utan föda hemma och sen låta hela världen veta hur illa bemött jag blivit. Som om det skulle straffa någon annan än mig själv... En timme senare, med värkar var 5:e minut, åkte vi in. Det var den dumma sköterskan som mötte oss och hade det inte varit för att P lyckats lugna ner mig med kloka ord om att jag borde spara min energi till viktigare saker som till exempel att föda barn så hade hon åkt på en avhyvling. Som tur var var hennes enda uppgift att visa oss in i ett rum. För sen kom Ewa. Ljuvliga, underbara, norrlandsEva. Som en ängel som stigit ner från himlen enbart för att ta hand om mig. Påläst, trygg, varm, kunnig, förtroendeingivande och alldeles alldeles underbar. Jag kände sån enorm trygghet genom henne. Hon ifrågasatte inte någonting utan utgick från mig och mina behov.

Jag tog en timmes dusch. P passade på att vila en stund och jag satt i duschen och tänkte på oviktiga saker som "undrar om det är någon som checkar in på BB på facebook". Att bara kunna och sitta och tänka på sådana oväsentligheter mitt i ett värkarbete är ju fantastiskt. När jag duschat klart kom Ewa och sa att hon tänkte ringa till narkosläkaren nu. Det var liksom ingen fråga. Det var en självklarhet. Jag kände att jag kunde lita på henne. Hon gjorde det bästa för mig. Inte nödvändigtvis det som hon själv tyckte var det bästa eller det som var snabbast, utan det som utifrån mina känslor och erfarenheter, var det bästa för mig.

Narkosläkaren kom och gjorde vad han skulle. Jag darrade som ett asplöv, så att han lyckades sätta nålen där han skulle är en gåta. Men det gick bra. Han hette Mårten och jag minns att han sprang, ordagrant, därifrån. Inte för att jag skrämde honom utan för att han tydligen var extremt eftertraktad.

Och sen….hände abslout INGENTING. I den bemärkelsen att jag inte kände någonting. För visst hände det saker men det enda sättet som indikerade att det gjorde det var att jag såg värkarna komma och stiga och toppa på skärmen och ajajajajaj vad ont det skulle gjort om det inte vore för epiduralen. Jag kände absolut ingenting. Det var lite för bra för att vara sant! Jag vilade, pratade med Pontus, sms:ade familjen, drack saft och proviva, åt frukost och räknade ut att bebisen skulle komma någon gång mellan 10:15 och 10:30.

Tidigt på morgonkvisten var det dags för Ewa att gå av sitt pass och jag blev lite nojjig över vem som skulle komma härnäst, det kunde ju omöjligt vara någon i Ewas kaliber tänkte jag, men ack så fel jag hade. Jag må ha prickat in de två i särklass BÄSTA och mest ENASTÅENDE barnmorskorna på hela förlossningen för in kliver Lena från Svedala. Som höll på att renovera sin ovanvåning. Som pratade bred skånska, flämtade lite när hon andades och som var sådär skönt avslappnad men ändå rejäl. Det var Lena det. Det var under hennes pass jag med största sannolikhet skulle föda. 

Någongång där strax efter skiftbytet blev jag oerhört illamående och P serverade kräkpåse efter kräkpåse. Luft, jag måste ha luft! skrek jag och med fönstret på vid gavel minns jag att det var en solig men kylig söndagmorgon. Jag minns att jag förvånades över hur nära trottoaren var där ute, genom busken såg jag människor som promenerade där ute och med lite ansträngning kunde jag höra deras samtalsämnen. Och stängde vi inte fönstret skulle de snart få höra mig...

Vattnet gick aldrig. Och det behöver det ju inte göra heller. Men efter lite diskussion, här var jag oerhört tveksam, så bestämde jag mig för att jag ville att de skulle ta hål på hinnorna så att vattnet gick. På så sätt skulle det gå lite snabbare, jag var ju på sluttampen. Jag kände fortfarande ingenting. När vattnet gått tilltog värkarna och strax därefter kände jag att det var dags att krysta. Jag tog i för kung och fosterland, kändes som huvudet skulle sprängas  och det gjorde ont som katten. Men det var max tio krystvärkar och med tanke på att jag både kunnat vila och äta så hade jag så mycket kraft och energi. Lena och P pushade mig med stöttande ord, sa hur duktig jag var, hur rätt jag gjorde, hur snart lillan fanns hos oss. Det var helt fantastiskt.

PLOFS sa det och så kom du, min lilla flicka. Alldeles blå-lila, skrikande, varm…. Upp på mitt bröst. Och som jag grät! Och Pontus grät! Av glädje och enbart glädje denna gången. Det var det mest otroliga jag någonsin varit med om. Vilken lycka. Jag var verkligen MED, jag var DÄR hela tiden och minns allt så tydligt. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre förlossning. Den gav mig tillbaka allt jag missat med Todd, och det med råge.


Och nu har det gått ett år. 1 år. Alldeles exakt. Så många minnen, så mycket känslor. Vi lär känna varandra bättre för varje dag. Du sätter din knubbiga hand över ditt ena öga när vi leker titt-ut, du sover helst utan täcke, du blir arg när du inte får bada längre, du flörtar med främmande människor på stan, du äter bara om du får äta själv och du gör det förvånansvärt bra, du gosar genom att försiktigt trycka huvudet mot någon, du avgudar din storebror, älskar välling, vaknar på natten och somnar bara om på mitt bröst. Jag vet hur jag får dig att skratta och tvärtom. 


Lilla Anni, vackra underbara älskade unge. Grattis på din 1 års dag. Din första födelsedag. När pappret är roligare än innehållet. Tack för ett underbart första år med dig, så mycket kärlek och glädje du ger oss varenda dag. Du är det finaste som finns!


GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!

fredag 12 oktober 2012

Please!

ALLA som läser bloggar vet att det enda som gäller just nu är Pleasejeans. Min mamma trodde att pappa kanske skulle göra en Johannes och överraska henne med ett par men pappa hörde fel och trodde det hette Fleecejeans. Så det blev varken rätt eller särskilt bra. Men najs traj som man säger. Så länge får ni hålla tillgodo med Vivis sköna bak.

Fleece please!

Min stora dag!

Aaaahhh är det någon som är född 2005 har ett leg att låna ut?! Jag behöver nämligen vara 7 år för att kunna gå på Min Stora Gala den 22 oktober. Och vem vill inte det?! Det är nog den finaste galan man kan gå på. Och roligaste! Eric Saade kommer vara där....eh..JA TACK. Danny Saucedo...eh.... JA TACK! Och Amy Diamond! Och så nån Timell, ingen aning vem sjutton det är men tydligen någon vi skulle haft nytta av i förra inlägget. Ja, som ni hör, en gala man vill gå på helt enkelt. Dessutom, det viktigaste av allt - galan är till förmån för Min stora dag som ni kan läsa mer om här. Om det är någon av er som ska dit så får ni gärna berätta hur det var!