Pappa och Ljunghusen

Svårt att säga vem av oss som njuter mest av det här nya livet "på landet". Att jag och mamma stortrivs med allt vad det innebär att bo på ett ställe som detta är det inget snack om men pappa....min fina pappa....han verkar ha funnit sin plats på jorden. Han visar mig, inte bara med stor och förundransvärd entusiasm, utan med en sån kärlek att jag blir alldeles varm i hela kroppen, vad som erbjuds omkring oss. Som härom morgonen. Vi vaknade och pappa tog med mig till stranden. Han visade var han friade till mamma, lät mig leka i sanden hur länge jag ville medan han berättade om sanden, stranden, havet... Hur stort och oändligt det är, att man inte kan räkna alla sandkorn trots att man kan räkna jättelångt och att den stora sandlådan fortsätter ända ner i och under havet. Och att där i havet lever djur som bara kan leva där. Pappa tog med mig till bryggan där jag har en egen planka och pekade mot en båt som låg långt där ute. Den såg jätteliten ut men pappa sa att den är riktigt stor när man kommer nära. Det var alldeles vindstilla och solen bländade oss. Då kunde pappa plötsligt inte längre motstå det inbjudande havet och badade i det stillsamma, men kalla, vattnet. Min fina pappa. Jag vill bli exakt som honom när jag blir stor. Exakt.