GÄSTINLÄGG: Var tar man ur batterierna på den här tamagotchin?

Jag minns så väl den första tiden hemma med Todd. Ingen fick passera ytterdörren utan att sprita händerna, jag var hysterisk med handspriten som följd av hela svininfluensahysterin som härjade som allra värst just under Todds ankomst. Min första tillsägelse fick jag på BB, under premiärdagen som mamma. Stolta och ivriga gick vi ner i receptionen för att visa upp vår fina son. Hur vågade vi gå utanför sjukhusets dörrar och risker att dra in smitta till alla små nyfödda! Det blev bakläxa på den och därav denna ständiga oro. Ett tag var jag övertygad om att inte bara Todd utan hela Sverige, ja kanske hela världen, skulle bli svårt sjuka i svininfluensa. För att inte tala om alla hemska biverkningar från vaccinet som skulle uppenbara sig långt efter att det tagits.

Första tiden hemma fylldes av skratt, gråt, sömnlösa nätter, oro och enorma mängder kärlek. Sötast av dem alla, godaste lilla kroppen, den oemotståndliga babydoften, hans varma snusande mot mitt bröst… Översvämning av känslor. Ett mirakel – mitt mirakel! Är det konstigt att man är överbeskyddande, ständigt på sin vakt; Ingen rör min baby!

Både jag och Pontus upptäckte snart ett bekant mönster. Hade vi inte gjort det här förut? Äta, bajsa, sova, kissa, äta, bajsa, sova, kissa… Och när vi kom på det kändes det så självklart, varför hade ingen sagt det till oss förut!? Likheten mellan en baby och en tamagotchi är slående! Lite annat format men för övrigt som syskon. Alla borde få en tamagotchi vid inskrivningen på mödravårdscentralen var min första tanke och blev nästan lite irriterad att jag inte hade fått någon.

Det sägs ju att det kan vara påfrestande med småbarn under delar av uppväxten. Och det kan jag efter den natt som blev droppen som fick bägaren att rinna över, skriva under på. Vår älskade lilla Todd gallskrek sig genom i stort sett hela natten, och då snackar vi inte smågnäll utan han tog i för kung och fosterland. Han satsade inte bara på att hålla oss och våra grannar vakna, utan även gården och hela kvarteret Davidshall skulle minsann få veta att om inte han kunde sova så skulle banne mig ingen annan få göra det heller.

Visst har man tålamod, mer än man tidigare haft. Och visst låter man denna lilla krabat som stormat in och vänt upp och ner på ens tillvaro, rubbat all form av tidigare rutiner, tagit ifrån en sovmorgnarna om söndagarna, friheten att göra de spontana saker vi älskade att göra, ja till och med fått en att totalt omvärdera vad som är anständigt att vara iklädd när man beger sig utanför dörren fullständigt ta över ens liv. Det är få, om ens någon, som jag skulle acceptera förändra mitt liv så radikalt. En människa som begär så mycket av en att man får lämna sig själv för ett tag för att hinna fokusera på denna enda människa och tillfredsställa hans behov.

Mitt i den värsta perioden när påsarna hänger som tyngst under ögonen, nattsömnen är obefintlig, lunchen består av en portion havregröt från 8 månader, man torkar sig med våtservetter, hemmet ser ut som ett bombat horhus, man råkar se sig själv i spegeln och undrar vem som gjort inbrott innan man upptäcker att det är man själv som står där men tredagarssmink på kinden, byxor med kräkfläck och en tröja med kiss på magen, orkar jag inte längre utan tänker ”Var tar man ur batterierna på den här tamagotchin?” Kan jag få mitt liv tillbaks? Kan jag någonsin igen få gå på bio och se en film eller helst bara sitta och sova i biostolen? Ska jag någonsin få en hel natts ostörd sömn igen? Och om vi nu trots allt vill ha ett barn till, kommer det finnas någon chans i världen till tid/kraft/ork/vilja att producera denna? Middag ihop med min fästman, är det ens att tänka på? ”Var tar man ur batterierna på den här tamagotchin?"

Så händer något, det behöver inte vara något stort eller märkvärdigt, utan det är små saker som händer hela tiden, oftast flera gånger om dagen. Som nu, min lilla älskling, min tamagotchi, vaknar efter sin lilla, alldeles för korta för att jag ska hinna med de femhundraelva saker jag har på att-göra-listan, och ställer sig upp i sin spjälsäng. Han har precis lärt sig att ta sig från liggande till stående i sängen och jag hör hur han fixar och trixar där inne. Så går jag in i rummet och det jag möter då får mig inte att glömma men det får mig att strunta fullkomligt i om jag har rena eller smutsiga kläder, om det senaste jag fick i mig var en majskrok i all hast, om jag inte sovit en hel natt på 9 månader eller att hemmet ser bedrövligt ut. För den lille killen som står där stolt och busig i sin säng, som kiknar av skratt när jag närmar mig och lyfter sina armar mot mig så att han trillar baklänges i sängen ger mig så mycket mer än vad något annat kan fördärva. Jag blir knäsvag och lycklig i hela kroppen! Min lilla tamagotchi må vara krävande emellanåt men det är inget emot den enorma mängd kärlek och lycka han ständigt ger mig.

Jag älskar dig din lille buse!

//Mamma