Hos Prällen

Jag (LillSis) fick hänga med till Prällen idag. Det gick till ungefär såhär:

Prälle: Så, nu ska vi se. Lilla A här ska döpas snart.

Tystnad.

Fortfarande jättetyst. Ma & Pa utbyter förvånade blickar.

Prällen tittar upp under glasögonen, verkar som han väntar på en bekräftelse.

Mam: Dopet ja! Såklart! (försöker låta övertygande)

Väldigt uppenbart att Ma&Pa glömt bort dopet. De trodde det handlade om bröllopet.

Prälle: Vilka hade ni tänkt som faddrar?

Mam: Eh...?

Pappa: Kan vi återkomma om det?
Prällen (ser frågande ut): Ja....men jag måste veta snarast.
Prällen: Vem ska vara korsbärare?
Tystnad.
Pappa: Det kan jag göra.
Mam: Brukar inte någon annan ta den?
Pappa mumlar nåt till mamma.
Prällen: Återkom om det.
Prällen: Vilka psalmer har ni tänkt er?
Tystnad.
Mam (försöker): Ja, men det där har vi ju pratat lite om. (Uppenbar lögn. Tur att inte mötet hölls i kyrkan. Kyrkans hus räknas väl inte?)
Mam: En vänlig grönsaks-nånting....
Pappa (rättar Mam): En vänlig grönskas...
Prällen:  Okej. Bra. Två till?
Mam: Ska fundera lite.
Prällen:  Har ni tänkt på någon som skulle kunna läsa ett stycke? 
Mam: Kanske lika bra att vi återkommer om den med?
Prällen: Hur många är ni?
Pappa: (Börjar räkna på sina fingrar)
Då utbryter Mam ett skratt som övergår till ett anfall. Hon skrattar hysteriskt. Pappa är samlad. Prällen tycker inte alls att det är kul.

Tanken var fin. Att hinna döpa mig innan ärmen på dopklänningen har gått från hellång till trekvarts (som nu) och till sist kort ärm. Men det ser inte så lovande ut. När vi kom ut från heta stolen där inne fick Mam en sån där känsla som hon kan få ibland. Nej, det var nåt med personkemin som inte stämde. Kanske hade det med att göra att  hon hela morgonen gått och fantiserat om att just det här första mötet skulle bli inledningen på Prällens tal under vigseln. Något i stil med; När jag träffade er första gången.... Ja, och så en fin fortsättning på det första mötet, kanske nåt roligt de sagt och gjort...lite sånt där trevligt. Mam hade t.o.m smetat på lite extra läppglans (hon gör gärna det när hon ska känna sig extra fin!) men för övrigt låtit sig vara ganska osminkad för att ändå hålla den där boho/hippie/chica stilen som hon fått för sig att hon numera har.

Läppglanset kunde inte riktigt rädda situationen. Det är nog ganska ovanligt att det kommer in två totalt förvirrade föräldrar, helt tomma på information, på ett dopmöte. Mamma började till och med yra om att jag kanske skulle stava mitt namn annorlunda. Det gick liksom inte riktigt hem. Det sket sig i starten som en i familjen brukar säga, inte så tjusigt kanske men det gjorde nog det i detta fallet.

We ♥ it