Fake it until you make it!

Kära läsare,

Nu ska jag berätta vad som hände i fredags. På fredagar brukar mamma vara hemma och detta hade jag sett fram emot. Men på morgonen åkte overallen på och min väska packades. Turen gick hem till mormor. Funkar helt ok för mig men jag kände verkligen bara för att vara hemma och chilla. Dom avrådde till och med på nyheterna för att göra utflykter. Men efter lite lek hemma hos mormor skulle vi ändå på utflykt. Jag var tvungen att tänka snabbt och sov på saken på vägen in till stan. Väl framme hade jag lagt upp strategin. Jag skulle fejka magont och skrika oavbrutet till någon tog mig hem. Det spelade ingen roll hur söt och snäll personen var som nu skulle passa mig. Jag tyckte i och för sig lite synd om moster J som skulle leka med mig några timmar till pappa kom hem från jobbet. Hon var så glad när vi möttes men om hon bara visste vad som väntade. Jag mjukstartade med lite gnäll. Vi var uppe en sväng på mammas kontor och det var väl iofs ok. Men så fort vi var på väg därifrån skred jag till verket. Ja, jag var helt ärligt för jävlig för att säga det milt.. Jag skrek och skrek och sen skrek jag lite till - oavbrutet. Till sist fick moster J nog och moster A fick ta över en stund till pappa som var på ingång skulle hämta mig. Jag såg ingen anledning att dra ner på tempot och fortsatte enligt plan. Men jag får erkänna att skrika flera timmar i sträck tar på krafterna. Jag skrek nu så jag nästan klöktes men samtidigt kändes det nu så pass äkta att det bara var att köra på. Tillslut kom pappa. Jag låtsades om att sova när han kom. Mest för att spara på krafterna innan det var dags att sätta in den stora stöten.

Pappa berättar såhär:

" Jag hade en helt ok dag på jobbet. När jag skulle ta tåget hem från Kastrup var perrongen helt öde. Det hade inte gått några tåg på flera timmar och busstrafik hade satts in. Väl framme vid bussarna såg jag en ensam mamma med ett litet spädbarn, en vagn och massa kassar. Hon kommer aldrig komma fram bland alla galna passagerare så jag erbjöd henne hjälp. Sådant får man alltid tillbaka tänkte jag. Vi missade några bussar men till slut kom vi med. Jag kände mig lite stressad för jag hade fått rapporter om att Todd inte var helt lätt att ha och göra med idag. Bussen stannade vid Hyllie och därifrån var det tåg vidare in till Malmö. Jag gick och pratade i telefon och i tron om att tågen fortfarande inte gick över sundet så hoppade jag bara på ett tåg och dörrarna stängdes. Efter någon minut visade sig att detta tåget var det första på flera timmar som nu körde mot Köpenhamn... Lite lätt panik. Hoppade av tåget på Kastrup och bytte spår för att ta det mötande tåget hem. Delayed 40 minuter. Som tur var gick det fortfarande bussar så snabbt på en sådan och mot Hyllie i snigelfart. Nu hade det börjat snöa. Nu var det bråttom. Todd skrek sig hes hos mostrarna. Kanske hade han ont någonstans... Hyllie-Triangeln, med Malmös nya tunnelbana tog 30 min.. Äntligen framme. Todd sov när jag tog över vagnen och styrde mot bussen. Vi väntade i 15 minuter innan bussen kom. På denna tiden hade Todd vaknat och ville absolut inte ligga i vagnen. Men så länge han var i min famn var han lugn. Bussen kom och vi var självklart inte ensamma på den. Gå längre bak, gå längre bak SNÄLLA bad busschauffören. En snäll man gav upp sin plats till oss och Todd satt lugnt och fint i mitt knä och betraktade alla passagerare - packade som sillar. Det här går ganska smidigt ändå tänkte jag - till bussen kom till Södervärn. Då började helvetet. Min hittills mest påfrestande timme tillsammans med min son. Han skrek så han nästan klöktes hela vägen hem. Utan att sluta. Ingenting hjälpte. Inte ens när busschauffören lite skämtsamt bad Todd att vara tyst. Självklart var det snöstorm och naturligtvis tog bussresan som gick i 50 km/h dubbelt så lång tid. Vid första hållplatsen i Höllviken orkade jag inte mer. Vi klev av och jag var beslutsam att vandra de resterande 4 km hem. Todd skrek naturligtvis fortfarande. Jag var helt inställd på att, när vi kom hem, ta bilen och köra till barnakuten. Han bara MÅSTE ha ont någonstans. MEN, efter att ha åkt de sista stationerna med ännu en buss, denna med något färre passagerare, var vi hemma. Och just som jag stängt dörren efter oss sken Todd upp som en sol och ville leka. Precis som ingenting hade hänt. Det tog inte lång tid att somna in när det var läggdags. Jag hällde upp en STOR grappa men somnade så fort jag la mig i soffan.

Trouble!

Double Trouble!!