Jag förstår om Todd tror att både han och jag ska börja på dagis för denna inskolningen fungerar som så att vi är där tillsammans hela dagarna (vilket resulterar i att jag är HEEELT slut på kvällarna!!). Jag har inte lämnat honom själv en sekund. Eftersom det känns taskigt att sen bara lämna honom en morgon och dra in till jobbet så föreslog jag att jag kunde börja lämna honom en stund själv redan idag... (Vilken rocket science jag kom på...).
Så nu har jag precis vinkat hejdå till en gallskrikande, högröd liten Todd. Förhoppningsvis, och troligtvis, är han nu 37 minuter senare, glad igen. Leker med bondgården, bilarna, gunghästen och snart ska han äta och sen sova... Kritiska moment men det kommer gå bra. Mobilen är på högsta volym, fulladdad. Och jag sitter i bilen på parkeringsplatsen utanför dagis så jag kan vara där på exakt 20 sek. Jag har tagit tiden. Funderar lite på att smyga ett varv runt huset och kika in. Men jag fattar ju att det verkar hysteriskt. Så jag sitter här istället och funderar på om jag kanske kanske skulle våga mig till affären rakt över gatan och köpa nåt ätbart.
Jag var lite hård igår när jag skrev "jävla unge" om killen som slog till Todd. Det var ju trots allt en liten kille som nog kände sig dum efteråt när han märkte hur ledsen Todd blev. Vi ska absolut ge honom en chans till. Såklart. Om något år är det kanske Todd som sätter någon yngre kille på plats, vem vet. Fast jag blir vansinnig om han gör det genom att slåss.
Älskling, du ska få så mycket grädde du vill när mamsen kommer och hämtar dig. Håll ut!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar