Livet i magen

Jag gillade livet i magen. Inte mer än livet här ute men ändå mycket. Det var en mysig, varm plats. När jag gjort mig ordentligt hemmastadd var det dags att flytta ut. Men det började bli trångt så det var kanske lika bra.

Jag 12 veckor.

Låt mig berätta lite om livet i magen - det verkar nämligen inte som om Mamma & Pappa kommer ihåg hur det var när de bodde där för jag hörde de ofta säga "-Undra hur han eller hon har det där inne". (Varför trodde de att jag var en tjej förresten?!)

Jag i magen v. 20

I början kändes det oändligt stort. Som rymden i livet. Jag trivdes sådär om jag ska vara helt ärlig, jag visste varken ut eller in. Men ganska snart så började jag trivas bättre, rummet blev mindre och mer ombonat. Jag kunde röra mig fritt och bestämde själv hur dagarna skulle se ut.

Jag funderade mycket kring utelivet. Hur ser det ut där på andra sidan? Vem är det som pratar så högt? Vems varma hand stryker mig så ofta över ryggen? Och vad är det för ljud? Jag lärde mig mycket om livet där ute genom att lyssna. Jag skapade mig en uppfattning om vilka som fanns där ute och jag får nog såhär med facit i hand, säga att det motsvarade mina förväntningar.

Familjen

Pappa

Jag i magen v. 39

Ibland spelades det musik för mig, det lät kul. Som när man är under vattnet. Oftast lyssnade jag på en speldosa som mamma la på magen innan läggdax men jag blev så upp i varv av den sången att jag ofta snurrade runt några varv där inne. Då brukade mamma sucka där ute som om det inte alls var vid rätt tidpunkt.

En rolig lek som jag brukade sysselsätta mig med där inne var att dra i navelsträngen. Då blev mamma svimfärdig där ute fick jag senare veta. Det var ju inte meningen men hon kunde ju slängt in en leksak så att jag hade nåt att göra.

Jag 29 veckor.

Det kändes som om jag bodde där inne precis lagom länge. När det var dags att flytta ut gjorde jag det utan att dra ut på det. Fastän vi hade kommit överens om ett datum blev alla tydligen förvånade att jag kom ut den dagen. Förstår inte varför? Vi hade ju bestämt.

Ibland tänker jag på hur jag hade det när jag bodde i mammas mage och stundtals kan jag sakna det. Livet här ute känns så oändligt. Det är tryggt att mamma och pappa visar vägen och att jag får upptäcka saker i min egen takt. När jag känner mig orolig lägger jag örat mot mammas bröst och känner hennes hjärta slå. Det hördes mer där inne men det får mig fortfarande att känna samma lugn o trygghet. Och det bästa jag vet är när pappa vaggar mig till sömns i sina armar, då kan jag för ett ögonblick tro att jag ligger och vaggar i magen igen. Det är en mysig känsla.

Hur mysigt det än var där inne så måste jag ändå säga att nu när man fått smaka på livet här ute så vill jag inte flytta tillbaks. Det finns alldeles för mycket godsaker och underbara ting här ute!